Tornebygd 1943

Filmen «Tornebygd» er en presentasjon av landskapet rundt Tornedalselva, for det sydsvenske publikum. Filmen er tidstypisk, og det er «givetvis Lapporten, laxfisket och midnattssolen som stolt visas upp. Här brusar älven i Sveriges djupaste kanjon, här beskylldes svedjefinnarna för trolldom och här klagar drängarna på att de måste äta lax alla dagar i veckan. En idyllisk och rik bygd, som till och med jämförs med Nildalen, där man tydligen sjunger samma midsommarsånger som man gör i Mälardalen eller på Västgötaslätten.

Klikk her for å se filmen «Tornebygd»!

Sanningen var givetvis inte exakt så. Tornedalingarna var en till stora delar förtrykt minoritetsgrupp i folkhemmet Sverige, där det lokala språket, meänkeli, inte skulle vara tillåtet att prata för skolbarn på rasterna förrän 1957. Områdets andra minoritetsgrupp, samerna, som sedan urminnes tider levt längs Torne älvs stränder, visas över huvud taget inte i filmen – de tycks inte ha någon plats i det riksbygge som 1940-talets filmskapare var involverade i.

 

 

Filmen berättar hur flintskärvor avslöjar att området varit bebott redan sedan stenåldern. Idag vet vi, efter fynd av paleolitiska boplatser vid Pajala 2009, att människor bosatte sig vid Torne älv redan för 11 000 år sedan. De är alltså snudd på lika gamla som de allra äldsta människoboplatser som hittats i Skåne. Sverige befolkades alltså från två håll samtidigt – ett faktum som var okänt för filmmakarna, men som också illa passade 1940-talets koloniala syn på Sveriges norra landsände.

Folkhemmets distrikssköterskor och kraftledningar har redan inlemmat Tornedalen i det moderna, berättar filmen, men det pågående kriget, som efter svenska förhållanden måste varit extremt påtagligt just här, nämns inte med ett ord. Bara två år tidigare hade Haparandaborna fått bevittna hur general Erwin Engelbrechts tyska division på nära 15 000 man transporterats på tåg genom Sverige till fronten i Sovjetunionen. Fortfarande 1943 rullade «tysktåg» med permitterade soldater över Torne älv.»

Likevel er filmen unik, og svært verdt å se. Mye er gjenkjennlig også for oss her i Ruija. Det er utrolig å se på film når det bakes, rakes, bygges båt og andre hverdagslige sysler som også hører til i vår kultur og historie.

Velbekomme!

 

Foto. Elisabeth Torstad